För någon vecka sedan följde jag med riksdagens eutanasidiskussion. Ett nytt medborgarinitiativ som vill möjliggöra eutanasi i Finland har kommit till riksdagen, och debatten var en slags första remissdebatt för riksdagsbehandlingen.

Debatten var respektfull och jag tänkte flera gånger tanken att vi skulle behöva flera djupa diskussioner om värderingar också i politiken – alltför ofta gäller diskussionen, av förståeliga skäl, praktikaliteter som vad vi ska spendera ett antal skattemiljoner på. Oberoende av ståndpunkt i själva frågan visade ledamöter från höger till vänster hänsyn till temats känslighet, kom med rörande exempel ur sin egen närmaste krets och berömde anföranden som till och med hade kommit till helt andra slutsatser än ens eget.

Debatten var lång och uttömmande, men ett i Finlands svenskbygder väldigt populärt parti saknades. Fanns det faktiskt ingenting att komma med i debatten, där kollegor med alla tänkbara partifärger hade talat så fint och djupt om liv och död? Eller är det för riskabelt att prata ut om något som delar åsikter?

Vi är partiet som har ett intresse för existentiella frågor och en vokabulär att tala om dem med.

Jag har valt Kristdemokraterna till mitt parti av en rad olika orsaker, av vilka en stor del är väldigt tråkiga och inte alls sådana, som man stereotypiskt kunde tänka sig. Men en av de mer ”klassiska”, och ytterst viktiga, orsakerna är att vi vågar prata om svåra frågor. Vi är partiet som har ett intresse för existentiella frågor och en vokabulär att tala om dem med. Och, av riksdagsdebatten att döma, är vi det enda riksdagspartiet som i sin helhet inte är redo att offra unika, oersättliga liv på självbestämmanderättens altare.