De senaste veckorna har varit ett politiskt frosseri utan like, speciellt för oss som upplever att vi ligger i opposition. Jag tror att jag aldrig tidigare följt med så många timmar direktsänd nyhetsrapportering som nu under denna tid.

För lätt antar man att de bakomliggande orsakerna till händelseförloppet handlar om den s.k. Postigate, där Postens styrelse beslöt att 700 paketsorterare skulle flyttas under industrifackets kollektivavtal, vilket skulle sänka lönerna för paketsorterarna. Det som glömdes i denna diskussion var att 2017 gjordes exakt samma sak för 2300 postutdelare, utan att någon egentligen brydde sig desto mera.

Det grundläggande problemet som ledde till regeringskrisen var inte den att ”kollektivavtalsshopping” föregick, utan problemet var hur regeringen handlade i ärendet. Oklarheterna började med att kommun- och ägarstyrningsministern Sirpa Paatero påstod att hon inte kände till styrelsens beslut, medan Antti Rinne konstaterade i ett visst skede under hösten att ett byte av kollektivavtal vore ok, ifall man ger en engångs kompensation.

Naturligtvis blir det aningen förvirrande för både media och för väljarna när en f.d. fackboss försvarar liknande arrangemang med vita lögner, och därför blev slutet av denna historia som den blev.

En annan tolkning som gjorts är att Centerns högervinge inte genuint accepterat att de deltar i en regeringskoalition som idkar frikostig utdelningspolitik. Dessa mera borgerligt lagda centerpartister lär ska ha fått luft under vingarna för sitt förakt mot Rinne från fältet under helgen innan Rinne avgick. Sen fick de riksdagsgruppens majoritet och Katri Kulmuni hade inget annat val än att buga och lyda.

Efter denna regeringskris har försök gjorts för att kartlägga de grundläggande orsakerna till Rinnes avgång. Ett tydligt fenomen har varit att vänstern tyr sig till tolkning nr. 2, där orsaken är Centern. Medan högern har tydligt signalerat att det var fel på Paateros ägarstyrning, som kryddades med indirekta lögner samt att Rinne hanterade situationen bedrövligt.

Själv tror jag att verkligheten formades av båda orsakerna, blandat med en tidigare oklar ägarstyrning och rekordlåga gallupsiffror för vissa regeringspartier.

Nu fortsätter ändå del två av pågående riksdagsperiod. Sanna Marin valdes med knapp marginal till statsminister efter att alla fem regeringspartier godkännt samma regeringsprogram och gått gladeligen vidare. Det enda som krävdes var några enstaka förändringar i uppsättningen av ministrarna och sen var allt frid och fröjd. Humöret blev till och med så bra att Paatero upplevde någon form av plötslig helbrägdagörelse och fick fullständigt fortsatt förtroende att fungera som minister.

Sanna Marin blev världens yngsta statsminister och det har noterats lite på alla håll. Hon står ändå inför en ytterst svår situation. Landet håller på att glida in i en recession, arbetarna strejkar och sysselsättningsgraden verkar inte stiga. Dessutom lär det pågå någon form av klimatförändring som också borde lösas. Kontrollen över hela regeringen fortsätter förmodligen att vara utmanande för att Centern inte försvann någonstans.

Trots att valet av statsminister blev jämnt, så tyder utfallet på att SDP desperat försöker hejda flykten av vänstersinnade liberala väljare till De gröna och Vänstern – genom att välja en kandidat till statsminister som skulle lika bra passa in i båda dessa två partier. Denna emigration har varit tydlig en längre tid, och därför blev det lite ”nu eller aldrig” situation för Socialdemokraterna för att få stopp på flykten. Det slutliga utfallet av detta strategiska val går inte att förutspå till hundra procent. Men med mycket hög sannolikhet så leder manövern till att SDP börjar läcka ut i högerkanten istället – denna gång då till Sannfinländarna. Något som man kanske ändå inte hade hoppats på.

Så, åter en gång står det klart för oss att Sannfinländarnas framgång beror inte på nynazismens framfart eller på en ökad polarisering. Nej, Sannfinländarnas framfart beror endast på att de etablerade partierna misslyckats. Och de har misslyckats så pyramidalt att var fjärde väljare helst skulle se Sannfinländarna bestämma i Finland.

Avslutningsvis vill jag säga att visst är det glädjande att vi bor i ett land där det är möjligt för en ung kvinna med trasig bakgrund att bli statsminister. Det är något vi får vara glada och stolta över, för det tyder på att vårt system fungerar. Men vi bör komma ihåg att varken statsministerns kön eller ålder löser de konkreta utmaningar som vi nu står inför. För nu behövs det handlingskraft.