Just nu vi ser en kraftigt tilltagande antisemitism i Europa. Därför bör vi vara vaksamma inför sådana fenomen som i fallet när vänsterns riksdagsledamot Anna Kontula var på väg att demonstrera mot Israel i närheten av gränsen mot Gaza. Jag uppmanar Anna Kontula och hennes kolleger att ta den växande antisemitismen på största allvar och med kraft sätta stopp för fientlighet, hat och den negativa besattheten i fråga om allt som har att göra med staten Israel och det judiska folket.

Fientligheten och hatet mot den judiska staten verkar vara starkare än viljan till dialog. Det förefaller rentav som om en del vänsterpolitiker och gröna skulle föredra att föra en dialog med vilken som helst av världens mest totalitära och jihadiststyrda stater, framom samtal med Mellanösterns enda demokrati, Israel.

Visst, i vår västerländska demokrati har alla rätt till sin åsikt samt att fritt yttra sig. Men åsikterna borde bygga på rätt fakta. Okunskap leder till felaktiga beskyllningar, vilket riksdagsledamot Kontulas agerande tydligt illustrerar.

Det finns många missuppfattningar och vanföreställningar om Israels uppkomst och historia. Landets uppkomst och historia är förknippat med mycket oroligheter och blodsutgjutelse, men dessa oroligheter och denna blodsutgjutelse har i huvudsak att göra med den arabiska världens ovilja att acceptera det judiska folkets behov och rätt till en egen stat.

De som sympatiserar med palestinierna brukar lyfta fram behovet av rättigheter och friheter för palestinierna. Med detta menas oftast upprättandet av en palestinsk stat. Faktum är att palestinierna flera gånger under historiens gång haft möjligheter till ett eget land. Delningsförslaget från år 1947 gav denna möjlighet, men delningsförslaget förkastades från arabiskt håll. I teorin kunde en palestinsk stat ha kunnat grundats mellan år 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 1967 kom Västbanken och Gazaremsan i israelisk kontroll i ett försvarskrig. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten, vilket innebar att palestinska städer och byar både på Västbanken och i Gazaremsan kom under ett palestinskt självstyre. Det var meningen att detta skulle leda så långt som till en statsbildning, men det fanns villkor för det. Det palestinska ledarskapet skulle erkänna Israels rätt att existera, upphöra med terrorism, se till att terrorister avväpnas och hindras i sin verksamhet, samarbeta med Israel för att få fast terroristerna, samt gå in för fredsfostran i skolorna. Dessa löften har dock ännu inte infriats.

Det finns starka grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel slutar existera.

När det gäller Gazaremsan är det skäl att minnas att området styrs av den Palestinska Myndigheten. Alla gnällde på Israel att landet måste avsluta ockupationen av Gazaremsan. År 2005 gjorde Israel slag i saken och rev alla bosättningar samt drog bort alla trupper därifrån. Det skulle bli frid och fröjd. Men det blev allt annat än frid och fröjd. Sedan dess har tiotusentals raketer och granater skjutits från Gazaremsan in i södra Israel.

Följderna  av den så kallade ”Arabiska våren” har också lett till instabilitet och terror i hela regionen. Hit hör också de orealistiska förväntningarna på israelisk kompromissvilja i fråga om vitala säkerhetsintressen, mot bakgrund av all denna osäkerhet och den inre palestinska splittringen.

Det pågår en våldsam hets mot israeler och judar. Denna hets tillåts under den Palestinska Myndighetens styre, i skolor och media. Vidare talar man inte om glorifieringen av de terrordåd eller de skyhöga pensioner som betalas till dömda terrorister eller deras familjer.

I många år har det så gott som dagligen skickats raketbomber från Gaza, medvetet riktade mot Israels civila och genomförd från civila palestinska områden. Dessa raketatacker förbigås vanligen med tystnad – i skarp kontrast mot israeliska försvarshandlingar.

För att kunna förstå konflikten mellan Israel och dess grannar är det ytterst viktigt att känna till fakta. Det finns helt tydliga avsikter hos en del politiker i vårt land att framställa Israel som någonting annat än vad landet egentligen är.

Israel bör behandlas som ett land bland alla andra länder. Israel har sina fel och brister precis, som alla andra länder, och har inte agerat rätt alla gånger, men landet är trots allt den enda fungerande demokratin i Mellanöstern.

Araberna har 21 stater med huvudstäder, naturrikedomar och olja. Judarna har bara en stat. Den judiska statens yta motsvarar under 1 procent av arabområdena. Israel är en legitim stat, vars folk har historiska och etiska rättigheter till sitt eget land.

Peter Östman
Riksdagsledamot KD
Ordförande för riksdagens Finland-Israel vängrupp