EU-ledarna förhandlade i flera dygn och kom överens om ett massivt stödpaket. Åter en gång visade EU-kommissionen och medlemsländernas ledare att man inte har lärt sig något av eurokrisen eller om missnöjet mot ökad överstatlighet. Lösningen på alla problem tror man sig finna genom att ge mera resurser och makt till EU. För några månader sedan var det klimatet som användes som argument, nu använder man sig av coronakrisen och binder ihop länderna i unionen med hjälp av gemensamma gigantiska skulder.

Totalt blev det 750 miljarder euro. Coronapaketet eller återhämtningsfonden innefattar både direkta bidrag och lån. Andelen bidrag står för 390 miljarder euro och andelen lån för 360 miljarder euro av paketet. Statsminister Marin kom hem som en hjältinna och förklarade hur bra hon lyckats i förhandlingarna. Ursäkta, men jag förstår inte vad denna framgång bygger på. Det beror ju på vad man har som utgångsläge och vad man jämför med. Finland får 3,2 miljarder euro under åren 2021–2023 från återhämtningsfonden. Men på lång sikt, det vill säga åren 2021–2058, betalar Finland totalt 6,6 miljarder euro för paketet. Man betalar alltså dubblet mera än man får.

Härmed kan man konstatera att Finland inte fick ut något nytt fördelaktigt av förhandlingarna. Vi borde ha hållit oss tydligare till den frugala fyran. Den, alltså Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike, lyckades tillsammans kräva sänkta medlemsavgifter av miljardklass om de går med i fonden. Finland var enig i många frågor med dem, men blev ändå lite som femte hjulet då vi inte gick med. Det lönar sig alltid att samarbeta med likasinnade nettobetalare.

Länderna i syd, till exempel Italien, Frankrike och Spanien blev de stora vinnarna. Att på detta sätt gemensamt låna upp stora belopp för att sedan slussa ut merparten som direkta bidrag är en mycket stor förändring i EU:s sätt att arbeta och kan också betyda att EU förvandlas till något som det inte var tänkt att vara.

Flera experter har varnat för att Finland tvingas betala för skuldtyngda länders gamla synder och den krisande euron. För även om man är överens om att det behövs nyinvesteringar och stödåtgärder så är många länder inte pigga på att ge bort pengar utan motprestation. Särskilt inte till länder som inte skött sina statsfinanser. Det leder till att den obalans som redan finns mellan medlemsstaterna ökar. Det handlar om att vissa länder anser sig ha en större rätt till att ta del av de andra ländernas skattepengar. Länder som Tyskland och Finland, och Norden överlag, menar att vi måste vara försiktiga med vår ekonomi medan andra länder som Italien och Spanien har en helt annan kultur.

Hur bidragsspengarna ska användas får länderna själva bestämma, men de måste följa vissa kriterier. I anvisningarna står det att medlen ska gå till bland annat klimatomställning och digitalisering, men möjligheterna att använda pengarna är ganska breda så länge de bidrar till vår ekonomiska återhämtning.

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden varit kritisk till den stora andelen direkta stöd som paketet innehåller. Utskottet poängterade att man måste skydda Finlands budgetsuveränitet så noggrannt som möjligt. Nu kan den risken realiseras genom det ansvar som Finland tar. Det är också en principiell fråga. Om EU dramatiskt ökar den gemensamma skuldtagningen förändrar det unionens karaktär på ett dramatiskt sätt. Då måste man förändra grundavtalet istället för att bara tänja på tolkningar.

Nu är det dags för en ingående debatt om EU:s och euroområdets framtid och att ge medborgarna en röst, istället för att rusa framåt med beslut som leder till ökad ojämlikhet mellan EU länderna.

Peter Östman,
Riksdagsledamot, KD