När de första rapporterna i slutet av januari började droppa in om det nya coronaviruset i Kima, kände jag oro. Kommer vi att möta något som vi i modern tid inte upplevt tidigare? I början av februari delade jag min tankar med några kolleger i riksdagen. Det var få som då ännu förstod min oro. De flesta påpekade att vi har ju säsonginfluensa varje år. Nu vet vi mera.

President Niinistö samlade i början av mars regerings- och oppositionspartierna till gemensamma överläggningar. Oppostionen gav fullt stöd åt presidentens tankar om att uppdatera beredskapslagen i syfte att aktivera den inför pandemin. Regeringspartierna var motsträviga, men efter några dagars betänketid fann man en gemensam linje med oppositionen. Nu har regeringen, med stöd av oppositionen, tagit flera svåra men nödvändiga beslut. I syfte att bromsa den snabba smittospridningen. Så att vårdresurserna ska räcka till, med målsättningen att rädda så många liv som möjligt.

Verkställigheten av beslutena, framförallt kommunikationen mellan ministerier och myndigheter borde ha fungerat bättre. Många resenärer som bar på smittan kom okontrollerat in i landet, utan klara instruktioner om karantän, vilket ledde till en markant ökning av smittade. Beklagligt. Detta pågick alltför länge.

Senaste vecka föreslog president Niinistö att man tillsätter en operativ grupp som håller hela coronakrisen i sin hand. Statsminister Sanna Marin har smått irriterat förklarat att regeringen fattat sina egna beslut. Plötsligt uppstår en debatt om att presidenten gått över de maktbefogenheter han har. Denna diskussion ter sig barnsligt. Speciellt emedan statsministern ändå efter ett par dagar gick ut med att statsrådet förstärker sin covid-19-arbetsgrupp och grundar ett nytt operativt center. Det var väl just det presidenten efterlyste, när han enligt vissa kritiker trampade in på regeringens revir. Man kan härmed fråga sig när presidentens yttrandefrihet har begränsats?

En stor fråga är hur företagen ska överleva krisen. Utgifterna löper på, löner, skatter, hyror och andra avgifter. Inom många branscher har kassafödet upphört helt. På en gång. Regering och riksdag jobbar febrilt med olika stödformer. Ett problem är att en stor del av stöden beviljas som lån. Endast några hundra miljoner skulle ges som direkt stöd. Helt klart är att vi ännu måste hitta flera klara stödformer för olika branscher, för att rädda så många företag och arbetsplatser som möjligt.

Vi kommer att ha en utmanande tid framför oss som kräver mycket av oss alla. Ansvaret vilar tungt på läkare, vårdare, politiker, företagsledare, lärare, alla yrkes- och mänskogrupper. Krisen förutsätter att vi håller ihop. Som nation. För allas bästa.

När forna generationer mött kriser och prövningar har bönen har gett kraft och tröst. Vi får också be, för oss själva och för varandra.

Peter Östman
Riksdagsledamot