Statsbudgeten för nästa år slogs fast förra veckan. Innehållet presenterades med stolthet av regeringspartierna. Det blir mera bidrag till de flesta, något som man med moderna termer kallar stimulering.

Mera pengar till utbildning och hälsovård är i sig självt inte dåligt. Men problemet ligger i att dessa medel inte finns på inkomstsidan. Vilket innebär att underskottet finansieras med lån, något som statsministern kallade en ”liten detalj som hon inte har helt på klart”, enligt hennes egna ord under presskonferensen. Problemet är att det är precis denna ”lilla detalj” som kommer att leda till att lånebördan blir okontrollerbar och till sist går ekonomin omkull.

Naturligtvis kan ingen säga exakt vad det innebär i praktiken. Men med en gemensam valuta och därmed avsaknad av möjligheten att devalvera valutan blir det andra verktyg som används den dagen. Det som också bör påpekas är att när den dagen kommer är det inte längre vår riksdag som bestämmer hur mycket som skall sparas in och var. Nej, då är det någon annan som tar besluten om att skära ner vår välfärd. Och då används en yxa och inte en osthyvel.

Frågan som vi borde ställa oss är ifall det längre finns något som man kunde göra för att rädda skeppet Finland från undergång?

Enligt min mening finns det tre omfattande och fundamentala problem som måste åtgärdas.

Den första är att få bukt med den negativa utvecklingen av vår försörjningskvot. Det betyder i praktiken att vi behöver få fler arbetande skattebetalare. På 70-talet var förhållandet mellan arbetande och pensionärer 1:5 medan förhållandet om tio år kommer att ligga på 1:1,5. Detta problem löser man inte över en natt, utan det krävs en långsiktig kulturförändring för att göra samhället mer barnvänligt, medan vi försöker hålla befolkningen frisk och arbetsförmögen.

Det andra problemet är att vi ständigt bygger upp bara större och större administrativa system som kräver allt mer resurser för att upprätthållas. Dessa institutioner bidrar sällan kostnadseffektivt med något konkret till vårt samhälle. Utan får fortsätta i all evighet med ständigt ökande anslag. Ett aktuellt praktexempel är Institutet för hälsa och välfärd (THL), vars ledande tjänstemän tvekat och svamlat mycket i en tid som denna. Då man istället borde ha visat ledarskap och satt tydliga riktlinjer.

Det verkar vara en naturlag inbyggt i det finska politiska systemet att om en institution, ett nationellt program, en tillfällig tjänst eller en tillfällig reglering tagits i bruk så blir den permanent förr eller senare. När den en gång blivit permanent är det näst intill omöjligt att bli av med strukturen utan att politiskt skjuta sig själv i foten.

Denna utmaning är naturligtvis djupt rotad i vårt samhälle och är därför svår att bli av med. Själv tror jag ändå att skadliga mönster av denna art går att ändra på lång sikt genom parlamentariskt arbete för att minska de politiska riskerna, samt ansvarsfull självrannsakan som börjar ända ned från kommunalförvaltningen.

Det tredje problemet må komma sist i ordningen, men är knappast minst. Kortfattat handlar det om hur olönsamt arbete är i Finland. Till en början behövs några tankeställare presenteras. Till exempel kan det lyftas fram hur olönsamt arbete är för studerande. För flera studerande ligger den reella marginalskatten på 60-80%, beroende på hemort. Det vi gör är att vi lär våra studeranden i god tid att arbete inte lönar sig i Finland — när 60% av de arbetsföra i Finland har en marginalskatt på 40% eller mer. Även andra socialskydd leder allt för ofta till samma utfall.

Man inser snabbt att problemen vi står inför är djupt rotade och strukturella. Det finns inte heller några snabba genvägar för att råda bot på dessa problem. Man kan heller inte räkna med att lånen betalas med lätthet i framtiden när lånebördan bara under nästa år växer med en större summa än som insamlas med både förvärvsinkomstskatt och kapitalskatt under samma tidsperiod.

Kanske är det också därför som regeringen valt att medvetet undvika att konfronteras med dessa verkligheter och istället försöker köpa sig billiga poäng inför de kommande kommunalvalen.

Trots alla dessa dystra erinringar vill jag hoppas att skutan kan räddas inom en rimlig framtid genom hårda men riktiga politiska beslut. Men beklagligtvis har vi allt mindre tid på oss för varje dag som går.

 

Mobilisering inför kommunalvalet

KDS:s stöd för lokalavdelningarnas kommunalvalsförberedelser är uppdelat på tre regioner. Norra Österbotten, vasanejden med Södra Österbotten och Nyland med Egentliga Finland.

Minst en sammankomst kommer att ordnas för samtliga regioner. Under tillfället kartläggs situationen med svenskspråkiga aktiva och kandidater. Utöver det diskuteras lokalpolitiska frågor och strategier inför kommunalvalet. Peter Östman kommer att delta vid dessa tillfällen.

Vasanejden med Södra Österbotten samlas 26.9. kl.10.00 vid SFV:s lokal på Handelsesplanaden 23B.