Det första välfärdsområdesvalet kom och gick, nästan snabbare än vad det tar för mig själv att uttala själva ordet. Valförberedelserna under sensommaren och hösten präglades åtminstone för egen del av ett lågenergiskt förhållningssätt till hela valet. Jag tror att situationen var likadan för ganska många andra partiaktiva som satt sitt krut på kommunalvalet ifjol.

Utöver valtröttheten som plågade alla partier likvärdigt hade KD ett antal andra utmaningar att tackla, vilket sken igenom i låga gallupsiffror och projektioner på antalet invalda i olika områden.

En stor utmaning var den verkställda uppdelningen på 21 välfärdsområden. En uppdelning som inte var någon pragmatisk kompromiss. Konstruktionen var snarare en modell som Centern planerat och önskat sig under flera årtionden. Det var något som också märktes i resultatet av valen då Centern gick hem som segrare och blev det största partiet i 9 områden och fick mest invalda av alla partier (297 invalda med 19,2% understöd jämfört med Samlingspartiets 289 invalda med 21,6% understöd).

Hemligheten bakom upplägget är inte kärnfysik, det handlar endast om att ha så små områden som möjligt för att garantera Centerns dominans. Ifrågavarande arkitektur borde ha drabbat KD i de områden där vårt understöd ligger under det nationella genomsnittet. Denna risk parerade KD genom att än en gång bilda flera särskilda valförbund.

Ett exempel var Östra Nyland, där KD med ett understöd på 1,4% fick två platser, tack vare ett tekniskt valförbund med Samlingspartiet. Valförbund är inte ett verktyg som man åstadkommer underverk med överallt. En bra kandidatuppsättning och hårt arbetet skall alltid vara det första alternativet, men ibland kan valförbund vara den rätta lösningen för att garantera att man får in minst en Kristdemokrat, som sen kan föra partiets talan och öka understödet under valperioden.

En annan utmaning som berodde på välfärdsområdesvalets struktur var vikten av den regionala förankringen hos kandidaterna. Man odlade en retorik om att varje kommun behöver ha sin egen kandidat invald för att garantera att servicenätet består. Servicenätet är en av de centrala frågorna som välfärdsområdets styrande organ skall besluta om. Premissen i resonemanget är att byns eller kommunens representant är den enda som kan föra den ortens talan. Enligt mig haltar logiken redan där. Det oaktat var det en retorik som speciellt Centern och SFP odlade aktivt och försökte på så vis få fångat röster från ett lite bredare spann på spektret av röstare än vad man strävar till i till exempel riksdagsval eller kommunalval. Ifrågavarande fenomen drabbade inte KD i den grad som det hade befarats.

Enligt min bedömning var det på grund av att KD lyckades etablera en bild av sig själv som ett parti som verkligen vill försvara ett brett servicenätverk – också i de kommuner där det inte finns någon invald Kristdemokrat. Även för denna bedrift har vi vår eminenta partiordförande att tacka.

Som ordförande för Kristdemokraternas svenska organisation gläder jag mig särskilt mycket över att vi fick sammanlagt 7 svensk- eller tvåspråkiga kandidater invalda. Av dem blev en blev invald i det nästintill helt finskspråkiga Kymmenedalens välfärdsområdes fullmäktige. En verklig bedrift.

Slutligen kan man konstatera att ryggraden i hela valrörelsen och orsaken till vår framgång trots utmaningarna – var den breda och ivriga skaran av kandidater. Ett stort tack till er för att ni ställde er till förfogande och bidrog med er insats till partiets valseger. Kom ihåg att hålla våra förtroendevalda uppdaterade om vad som sker i er region och vilka beslut som borde tas. Det är det effektivaste sättet att påverka.