Kriget i Ukraina blev snabbt påtagligt för oss alla. Vi får se bilder från sönderbombade städer och människor på flykt, blandat med videoklipp på ukrainska bönder som bogserar ryska T-80 stridsvagnar med sina gröna John Deere traktorer. Ingen av oss hade förväntat sig att ett krig som detta skulle bryta ut på vår kontinent, skriver Leo Byskata.

I en opinionstext av det här slaget kunde man ta fasta på både Rysslands strategiska missar och olika militärtekniska händelseförlopp som utspelats i Ukraina. Den delen ger jag ändå över åt de sakkunniga som figurerat utomordentligt bra i medierna under de senaste veckorna.

En annan fråga som man kunde ha tagit upp är den säkerhetspolitiska debatten och Finlands ansökan om ett nato-medlemskap, något som jag förespråkat en längre tid. Jag litar ändå på att vår riksdagsgrupp sköter sin sak och för Finland i den rätta riktningen. På samma sätt som jag hoppas att regeringen följer regeringsprogrammet och realiserar den s.k. nato-optionen som man så självsäkert hänvisat till tidigare.

Påståendet som jag däremot vill besvara är: “Den europeiska säkerhetsordningen har ändrats radikalt”, ett påstående som vi hört från flera håll under den senaste tiden. Händelserna i Ukraina har visserligen konkretiserat den förändrade säkerhetsordningen i Europa. Däremot vill jag hävda att den ryska regimen inte ändrats – precis samma regim som är ansvarig för det “radikalt förändrade säkerhetsläget”. Därmed blir den logiska slutsatsen att säkerhetsläget inte förändrats radikalt, för säkerhetsläget har varit allvarligt redan under en längre tid.

För att tala klarspråk måste man säga att Putin är en kallblodig mördare som röjer vilket hinder som helst ur vägen för att uppnå sina målsättningar. Det spelar ingen roll om det handlar om att fängsla meningsmotståndare, bomba tjetjener eller förgifta tidigare kollegor. Alla medel är rättfärdigade då det handlar om att återuppbygga det ryska imperiet. Det handlar om att bygga ett arv för kommande generationer – en tes jag vill bestyrka med att hävda att det inte är en slump att Donetsk och Luhansk “folkrepubliker” förklarades självständiga 22.2.22 samt att kriget för “Georgiens befrielse” inleddes 08.8.08. Datumen gör det lätt för skoleleverna i framtiden att komma ihåg de historiska tidpunkterna då Putin återförenade det som skulle återförenas.

Hade västvärlden synat bluffen och genomskådat Putins underliggande agenda tidigare, då hade antagligen Ukrainarna idag fått sitta på sina balkonger och njuta av vårens dofter istället för att springa för sina liv för att söka skydd i metrostationer.

I Europa har man köpt Putins bluff i åratal. Annekteringen av Krim och krigandet i östra Ukraina blev något som vi med tiden svalde utan att tro att något liknande skulle ske igen. Både sakkunniga och diplomater var övertygade om att Ryssland flyttar sina trupper för att skapa ett momentum som skulle nyttjas i andra syften.

Likaså hade jag också trott att det värsta som kunde ske var en mindre och mer geografiskt koncentrerad operation i sydöstra Ukraina, något som togs med i KD-tidningens sidor i december 2018: “Det är inte särskilt svårt att förutspå fortsättningen. Krim får sitt vatten och sin elektricitet endast via landbron till Ukraina. Därför är landkorridoren längs med norra kusten av Azovas hav högt på Putins önskelista. Det krävs bara några strategiska landstigningar från havet och så brummar en mekaniserad brigad längs med vägen M14 via Mariupol och E105 in på Krim. Det torde ta knappt två dagar och ingen hinner reagera för att alla är upptagna med att se Usain Bolts comeback i Tokyo sommaren 2020. “

Det visade sig ändå vara betydligt svårare att förutspå framtiden. Men hade västvärlden synat bluffen och genomskådat Putins underliggande agenda tidigare, då hade antagligen Ukrainarna idag fått sitta på sina balkonger och njuta av vårens dofter istället för att springa för sina liv för att söka skydd i metrostationer.